Åhhh, vet inte ens var jag ska börja nånstans?

Allt agg, allt jävla hat som bubblar inom mig måste få ventileras!!!

Känner mig stressad och pressad att alltid prestera på topp, minsta snedsteg skulle innebära...ja, vem vet?

Det bestäms saker bakom min rygg som jag tydligen inte har rätt att få veta, trots att det handlar om min dyraste ägodel, Isadora!

Man kan tydligen inte fråga innan? Utan det ska bara göras för att det passar andra, all skit får man emot sig & man ska alltid visa en otrolig tacksamhet mot något man själv inte anser vara den bästa lösningen för just den stunden.

Det finns egentligen ingen anledning att läsa igenom hela blogginlägget som jag i stunden skriver, jag vet nämligen knappt vad orden bildar för meningar, jag rabblar, babblar & allt känns osammanhängande.

Det kanske är dags att återigen ta itu med det som felar, dags att för 1000:e gången sitta där öga mot öga med en person som tror sig veta lösningen på alla mina problem. Men vad ska jag prata om den här omgången i allt kaos?Att det är svårt eller till och med omöjligt i vissa fall att "lära en gammal hund att sitta"? Vad hjälper det om jag önskar att andra människor ska förändras? Den enda person man kan förändra är sig själv, sitt tankesätt & vem man vill vara!

Börjar bli riktigt trött på allt, på att vänta in mitt efterlängtade läkarbesök, som helt plötsligt skjutits fram på obestämd tid, på osäkerheten om man kan få tillräckligt med pengar för att försörja familjen nästkommande månad, på att lägenheten vi bor i angrips av vattenskador i snart samtliga rum, på att ingenting blir ordentligt gjort utan att jag måste säga ifrån...Listan kan göras lång. I grund och botten har jag ändå en dröm, en dröm att få bli lycklig nån annanstans, långt långt härifrån, men då måste alla sprickor i den berömda fasaden repareras först, något som av nån anledning vilar på mig och mina axlar, enbart.

Hur ska man börja, vad ska man skriva, orden i detta inlägg kommer att vara tomma ord, som ändå tar emot att skriva...

Så svårt, så obegripligt för de allra flesta att ens försöka förstå varför orden skrivs. För mig handlar det om att skriva av sig, som en slags terapi för att inte behöva explodera av ångest, dolda känslor & tankar som hela tiden rusar fram i mitt inre, detta inlägg kan liknas vid ett kladdpapper, pappret där man hela tiden suddar ut det man just har skrivit, man hittar inte de "rätta" orden, finns det ens något rätt eller fel i att skriva kan man undra, inte om det inte skadar någon annan kanske, vad vet jag? Inte nog med att det blir ett kladdpapper, allt annat känns suddigt, är det känslorna, det ofattbara men ändå väntade beskedet, som inte vill landa än eller något jag inte kan få ner på pappret ? Nej- Det är tårarna som gör mig nästintill blind!! De faller hur tuff och glad jag än verkar vara.

Samtidigt är jag så extremt tacksam, tacksam över att jag har en mycket speciell person i mitt liv ***Frida***!!! Hon finns där i ur & skur, det är henne jag kan dela allt med, finns inga hinder som stoppar mig på vägen, som först får mig att stanna upp och tänka efter; Ska jag säga detta till henne? -Ja, det finns aldrig några tvivel på om hon finns där för en, för det gör hon...Varför, jag vet inte? Kanske ger även jag något till henne...

Det finns ett gammalt ordspråk; 

"Mina ögon kan tindra, 

mina läppar kan le, 

men sorgen i mitt hjärta kan ingen se"

För mig stämmer inte det, känner jag nånting för någon eller nått kan jag inte, hur mycket jag än försöker stå emot den okontrollerade stormen av känslor som finns inom mig så kan jag inte dölja hur jag känner. Är jag ledsen, då gråter jag, är jag glad, ja då skrattar jag, svårare än så behöver man nog inte göra det! Varför spela iskall, oberörd och okrossbar? Den fasaden, som alldeles för många har, orsakar nog oftast mer skada än nytta.

Vad du än just nu har läst så kan jag inte garantera att det finns någon röd tråd, men spelar det någon roll, egentligen?

Allt är en enda röra, jag vill inte att det ska vara sant...På något dumt jävla sätt har jag försökt inbilla mig att ett mirakel ska ske, inte något som någon Gud har trollat fram eller något i den stilen, jag är inte troende, fast ändå önskar man att någon form av magi kan singla ned över de människor som behöver det allra bäst.

Magin jag syftar på handlar om ett slags botemedel, inte vilket som helst, det är ett botemedel som ännu inte finns, (det hade behövts innan min pappa föll offer för samma tagedi), botemedlet som kan, likt en förtrollad fe med sitt spö trollar bort en av de västa sjukdomar jag nånsin har fått uppleva, om så passivt, ett botemedel MOT CANCER!!!

Vi har aldrig träffats, vem vet om vi nånsin kommer att göra det, ändå betyder du otroligt mycket för mig, du var en inspirationskälla, som jag kommer att ta med mig resten av livet, en vacker själ som inte alls hade behövt genomlida detta mörka inferno, om botemedel hade funnits.

-Kristian Gidlund-

förevigt en lysande stjärna, som jag tacksamt kan säga har påverkat mig för resten av livet, du kommer alltid att inspirera mig till att våga tro på mina drömmar & med den hjälpen kommer jag en vacker dag att lyckas! 

TACK FÖR ALLT DU GAV!   

Ångest- Är det något någon som aldrig har upplevt det kan föreställa sig?

Det är något som många människor får tampas med, hur förklarar man för de som inte förstår tro?

För mig innebär det ett tryck över hela bröstkorgen, likt en kompression som i HLR, dock utan uppehåll, trycket hålls hela tiden kvar. Även halsen får sig ett grepp, ett strypgrepp, föreställ dig att du tvingas andas genom en litet sugrör, som "någon" har stoppat smultron i.

Både igår & idag känner jag dessa tryck, nu existerar även en stor hemsk knut i magen, tarmarna och alla organ i dess väg vrids ur likt en gammal disktrasa! Man är spänd som en tunn och skör fiolsträng...En psykisk påtaglig smärta som fäller ner dig som ingenting.

Låter det flummigt, dumt eller till och med otänkbart?

Döm själva.

Jag är rädd för det oundvikliga, det ger mig en sådan stark ångest och panik att det blir okontrollerbart...Jag pratar om döden, något jag tror att vi i de flesta fall inte vill prata om, vi försöker låtsas att den inte finns, även när nära och kära hastigt eller väntat rycks bort tror vi nog många gånger att vi är odödliga! Inte jag. Jag grubblar och funderar alldeles för mycket, om allt egentligen, att försöka förstå eller fantisera om hur livet efter döden är är som att ställa frågor och stilla sin nyfikenhet utan att få ett svar.

Jag tror att jag har formats och fått stora, djupa sår i själen efter att jag var tvungen att se döden i vitögat i mina tidiga tonår, sår som det fortfarande finns spår av i form av ärr, det läker och bli bra igen med ärren finns kvar...Detta trots att åren bara flyger iväg.

Jag HATAR cancer!

Vill bara höja ett varningens finger för att detta blogginlägg kommer att vara väldigt stökigt och osammanhängande! 

Så nu vet ni det och ni kan givetvis själva välja om ni vill fortsätta att läsa eller inte.

Tänkte ta upp det här med USA, och då kan man ju prata i all evighet, sen det faktum att jag inte kommer att komma ihåg hälften av det jag egentligen ville skriva är ju en helt annan  femma!

Det är bara helt jävla sjukt det som händer i USA om ni frågar mig, nu senast detta i Texas även om det verkar vara en olyckshändelse tycker jag att det är riktigt jäkla tragiskt!!  En fabrik eller något liknande där konstgödsel tillverkades (precis det som Anders Breivik använde för att spränga Regeringskvarteret i Oslo)

I måndags eller när det nu var var det ju som bekant Boston som överraskades av en relativt liten bomb gjord av en tryckkokare under ett Maratonlopp, där totalt 3 personer dog och många fler blev allvarligt skadade, den där galningen som sköt ner en massa människor i en biograf (som hade klätt ut sig till Jokern i Batman-filmen) som inte rörde en min när han stod inför rätta, den som sköt ner massor med människor i en skola (kommer inte ihåg vart det var) där elever & lärare dog & som sedan tog sitt eget liv, den eller de som försökt skicka gift i ett brev till USA:s president Obama, tror att giftet heter Ricin, något man tydligen kan dö av att bara öppna själva brevet!!!!

Det här är helt jävla sjukt, det är värsta snöbollseffekten, alla verkar vilja tämja på gränserna i USA för att se hur lätt det är att skapa katastrofer!! Alla inspireras av alla och får därigenom nya sjuka planer som de sätter i verket!

Jag har faktiskt alltid fascinerats av galna människor och vad de är beredda att göra för att få en bild på sig själva på löpet och över hela världen, det må vara sjukt men jag kan inte hjälpa det, jag är nog mest nyfiken på vad som driver dessa människor, hur de så noga planerar sina dåd & sedan förstör livet för massor med människor.

Inte för att till exempel skolskjutningar med mera är något nytt, tvärtom det har ju funnits hur länge som helst men jag tror i alla fall att det bara blir värre & värre med åren.

Den där galningen på biografen sitter väl just nu & väntar på sin dödsdom (hoppas jag i alla fall, även om jag själv anser att döden är ett milt straff, det är som att han kommer undan det han har gjort, han får en enkel genväg istället för att plågas!!)

Första gången som jag vet att jag började intressera mig för skolskjutningar med mera var COLOMBINE HIGH SCHOOL MASSAKERN!!! 20 APRIL 1999 (Med andra ord snart årsdagen!!) Helt jäkla sjukt, det var två killar som var trogna fans till Marilyn Manson, & som själva hävdade att det var på grund av Manson och det faktum att de var utstötta som ledde till denna horribla händelse, observera att jag kan ha fel, även om det är svårt att tro! 

De valde sedan att ta sina egna liv i skolan bibliotek genom att efter att ha sagt: "Ett, två, tre" skjutit sig själva, Eric Harris sköt sig själv med ett hagelgevär i munnen & Dylan Klebold sköt sig själv i tinningen!!!

Detta var ju både ett massmord & även självmord eftersom de sköt sig själva efteråt. Det finns en jävligt intressant dokumentär om detta att se på till exempel Youtube, jag ska titta på den senare idag tänkte jag för jag vet inte vilken gång i ordningen.

 Dessa två unga unga män påståd sig tillhöra Trenchoat-Maffian, vilket inte alls stämde!!

                           Dylan till vänster, Eric till höger!  

Jaja, det var tänkt att detta blogginlägg skulle handla om fler saker men nu känner jag mig helt utpumpad på känslor & intrycken blir för många så jag återkommer!

Nu blir det ett lite "roligare" blogginlägg än det förra, det innan var förövrigt skrivit från min Iphone om ni undrade varför det fattades radavstånd!

Tidigare idag när jag var ute på långpromenad & rastade Fiffi fick jag ett otroligt sug efter att åka till västkusten!!! Jag ÄLSKAR västkusten, stanken av gamla räkor, musselskal som ligger uppe på stenar och höga berg, ljudet av vattnet och fiskmåsar, doften av frisk, "läkande" luft får mig att slappna av inifrån & ut!!!

Tänk att kunna gå fram och tillbaka från brygga till brygga, doppa ner fötterna i det kalla vattnet fyllt av äckliga maneter, klättra upp i berg & bara kunna njuta av den underbara utsikten, se båtar på långt & nära håll.

Jag vill verkligen åka till Bohuslän nån gång i sommar, det känns som en evighet sedan jag var där, snart 2 år sedan, jag måste få en healande dos av allt det jag nämnt ovanför!

Älskar denna bilden, längtar ännu mera nu!

Sådär ja nu är vi inne igen efter vår lilla promenad, härligt rosiga om kinderna blev vi allihop, hundarna med ifall de hade kunnat då.

Snart dags för mig att göra lunch till mig själv, Isadora & mamma, hundarna får väl skicka tallrikarna "rena" som vanligt :)

På tal om hundar så är det just nu väldigt aktuellt, önskar av hela mitt hjärta att vi kan köpa den hunden som vi/jag har hittat. Ska prata med ägaren senare ikväll :D

Hade en skön dröm & en hemsk dröm i natt, den bra drömmen handlade om hunden jag vill ha. Så underbart så att det knappt går att beskriva med ord. Jag älskar hundar, det och barn tycker jag personligen är meningen med livet, vad skulle man ta sig till om de inte fanns?

Det är en total lycka att se dem på morgonen med svansen viftandes som en liten propeller, hoppandes och slickar och pussar på en, söker närhet och kramar en med massa kärlek (Det kanske inte andra hundar gör, kramas alltså men just Pinschrar gör det, som ni kanske förstår på namnet)    Jag saknar Myran så obeskrivligt mycket, mitt lilla Hjärta!   

Hoppas som sagt att vi köper hunden så att jag kan få må bättre, för det gör jag verkligen med hundar i min omgivning, någon som är trofast, sprider en massa villkorslös kärlek och som kan trösta när något känns jobbigt.

Hittade en lite intressant drömtydningssida på nätet om vad det betyder när man drömmer om hundar, det stod såhär:  

HUND: Att drömma om hundar symboliserar ofta våra omedvetna instinkter. "Drömhunden" visar oss antingen tillgivenhet eller fientlighet. Har man en trofast hund som sällskap, är man säkerligen i harmoni med sig själv. Går hunden däremot till anfall mot en tyder det på inre obalans, och det skulle nog inte skada med en smula självrannsakan.

Hunden jag drömde om var snäll och glad förövrigt!

Oj då, jag känner att jag måste uppdatera lite här, glömde ju att nämna mina vänner & familjen!!! <3

Här kommer lite bilder som även dem visar att det inte bara är barn som är svåra att bli bra på bild, även hundar är svårt! Kippy, den stora hunden är ett mycket bra exempel på det :)

Kippy slickar sig runt munnen.

Easy slickar sig runt munnen.

Wow, en som tittar åt rätt håll i alla fall :)

Här kommer även en bild på Isadora som hittade ett märkligt ställe att somna på igår :)

Ja, som sagt det är jag och många med mig med denna hemska sjukdom!

Titta på detta klippet från Youtube!