Åhhh, vet inte ens var jag ska börja nånstans?

Allt agg, allt jävla hat som bubblar inom mig måste få ventileras!!!

Känner mig stressad och pressad att alltid prestera på topp, minsta snedsteg skulle innebära...ja, vem vet?

Det bestäms saker bakom min rygg som jag tydligen inte har rätt att få veta, trots att det handlar om min dyraste ägodel, Isadora!

Man kan tydligen inte fråga innan? Utan det ska bara göras för att det passar andra, all skit får man emot sig & man ska alltid visa en otrolig tacksamhet mot något man själv inte anser vara den bästa lösningen för just den stunden.

Det finns egentligen ingen anledning att läsa igenom hela blogginlägget som jag i stunden skriver, jag vet nämligen knappt vad orden bildar för meningar, jag rabblar, babblar & allt känns osammanhängande.

Det kanske är dags att återigen ta itu med det som felar, dags att för 1000:e gången sitta där öga mot öga med en person som tror sig veta lösningen på alla mina problem. Men vad ska jag prata om den här omgången i allt kaos?Att det är svårt eller till och med omöjligt i vissa fall att "lära en gammal hund att sitta"? Vad hjälper det om jag önskar att andra människor ska förändras? Den enda person man kan förändra är sig själv, sitt tankesätt & vem man vill vara!

Börjar bli riktigt trött på allt, på att vänta in mitt efterlängtade läkarbesök, som helt plötsligt skjutits fram på obestämd tid, på osäkerheten om man kan få tillräckligt med pengar för att försörja familjen nästkommande månad, på att lägenheten vi bor i angrips av vattenskador i snart samtliga rum, på att ingenting blir ordentligt gjort utan att jag måste säga ifrån...Listan kan göras lång. I grund och botten har jag ändå en dröm, en dröm att få bli lycklig nån annanstans, långt långt härifrån, men då måste alla sprickor i den berömda fasaden repareras först, något som av nån anledning vilar på mig och mina axlar, enbart.