Ja, det finns något jag vill berätta om, det handlar om pusselbitar, och då menar jag inte såna som man lägger ihop med dottern utan de där berömda pusselbitarna som faller på plats!

För det finns faktiskt inte någon bättre mening enligt mig med att inse att man har en diagnos!

Jag har alltid trott att jag är en så kallad shoppoholic  eftersom jag spenderar otroligt mycket pengar på allt möjligt i perioder, men har nu förstått att det beror på mina manier, har förövrigt en "shopping-mani" nu! Det är skitjobbigt vill jag lova, tänk dig att du har ett konstant behov av att köpa saker, man vill bara ha, ha och åter ha, något som min sambo Thomas är duktig på att påminna mig om, han frågar ganska ofta:"När ska jag få något som jag vill ha av dig?" Jag kan inte svara på den frågan utan istället väljer min hjärna att skratta bort det och så börjar det om.

Det finns även perioder då jag inte spenderar någonting alls, förutom mat och cigg då (Ja, jag vet, jag borde sluta röka). Då lockar inte nånting, inga nya kläder till Isadora eller mig själv (Isa fick över 100 plagg för ett tag sedan), ingen inredning(???) inga smycken, smink, ja vad som helst som annars intresserar mig väldigt mycket.

Jag kan även se tillbaka på tiden då Isadora var en liten bebis, jag var så himla glad och lycklig när hon föddes och några månader efter, allting gick som på räls, jag fixade allting i hastigheten 300 kilometer i minuten ungefär. Diskade som en blådåre, lagade mat, städade, var en "överbra" mamma åt Isa, tvättade och så vidare.

Sen efter några månader gick det åt andra hållet, jag valde då att ganska snabbt söka hjälp hos en läkare, det var slöseri med tid kan jag ju säga rakt av.  Jag förklarade läget för honom, och sa att så fort jag inte gjorde något med Isadora, till exempel om hon låg och sov så mådde jag väldigt väldigt dåligt psykiskt.

Svaret jag fick av läkaren var följande: "Haha, ja men då kan du ju ta hand om hela tiden så att du slipper må dåligt!"

Jävla idiot är vad jag kallar en sån läkare, efter det sökte jag ingen mer hjälp, en del läkare borde fan få sin legitimation indragen och bli satta på vatten och bröd och plågas med att se en urdålig film om och om igen! Eller nått....

Jag kan även tänka tillbaka ännu längre bort i tiden, när jag gick i högstadiet, då kunde jag ligga i flera månader i min säng och bara stirra in i väggen, kände mig helt tom, den känslan kan nog ingen sätta sig in i om man inte är eller har varit där själv.

Jag kommer säkert på fler situationer där Bipolariteten gör sig väl påmind, kommer nog på det när jag har skrivit klart det här, det brukar vara så.

Här kommer även en liten lista som jag hade med mig till läkaren (den bra läkaren som jag skrev om för några inlägg sedan):

Psykiska symtom som tyder på Manodepressivitet/Bipolaritet (det är samma sak)

Humörsvängningar

Ekonomiskt oansvarig i perioder

(Tack gode gud för att jag besöker loppisar och liknande ofta)

Intolerant

Verbalt aggressiv

Lättirriterad

Låg stresströskel

Återkommande panikångestattacker

Folkskygg

Manierna:

Förhöjd självkänsla

Pratsam

Överdrivet självsäker

Sömnlöshet

(Klarar mig på ett par timmars sömn, har fått sömntabletter nu men har fortfarande mardrömmar, vilket jag har både i de maniska perioderna och i depressionerna. I de maniska perioderna vaknar jag dock väldigt tidigt på natten/morgonen)

Överaktivt beteende 

Ökad energi

Kreativitet

Skämtsam

Glad

Depressionerna:

Sängliggande

Gråter

Ökat sömnbehov

Känslig

Rädd att få kritik från andra människor

Nedstämd

Känner ingen glädje alls

Ingen matlust

Dåligt självförtroende

Koncentrationssvårigheter (Har jag som jag tidigare nämnt nästan alltid)

Dåligt minne (Har jag också jämt)

En känsla av hopplöshet

Självmordstankar

Detta var den lista jag hade med till läkaren, han sa som sagt att det var som att läsa om Bipolaritet direkt ur läroboken.

Jag har även en del fysiska symtom, dock har de inte med sjukdomen att göra:

Ont i ryggen

Ont i knäna

Ont i vänster ben

Ont i höften

Ont i fötterna

Öm i axlar & nacke.

Förlåt att det blev ett så långt inlägg men jag var verkligen tvungen att skriva av mig.

Ta hand om varandra och om er själva!