Ångest- Är det något någon som aldrig har upplevt det kan föreställa sig?

Det är något som många människor får tampas med, hur förklarar man för de som inte förstår tro?

För mig innebär det ett tryck över hela bröstkorgen, likt en kompression som i HLR, dock utan uppehåll, trycket hålls hela tiden kvar. Även halsen får sig ett grepp, ett strypgrepp, föreställ dig att du tvingas andas genom en litet sugrör, som "någon" har stoppat smultron i.

Både igår & idag känner jag dessa tryck, nu existerar även en stor hemsk knut i magen, tarmarna och alla organ i dess väg vrids ur likt en gammal disktrasa! Man är spänd som en tunn och skör fiolsträng...En psykisk påtaglig smärta som fäller ner dig som ingenting.

Låter det flummigt, dumt eller till och med otänkbart?

Döm själva.

Jag är rädd för det oundvikliga, det ger mig en sådan stark ångest och panik att det blir okontrollerbart...Jag pratar om döden, något jag tror att vi i de flesta fall inte vill prata om, vi försöker låtsas att den inte finns, även när nära och kära hastigt eller väntat rycks bort tror vi nog många gånger att vi är odödliga! Inte jag. Jag grubblar och funderar alldeles för mycket, om allt egentligen, att försöka förstå eller fantisera om hur livet efter döden är är som att ställa frågor och stilla sin nyfikenhet utan att få ett svar.

Jag tror att jag har formats och fått stora, djupa sår i själen efter att jag var tvungen att se döden i vitögat i mina tidiga tonår, sår som det fortfarande finns spår av i form av ärr, det läker och bli bra igen med ärren finns kvar...Detta trots att åren bara flyger iväg.

Jag HATAR cancer!